Isa's Style

Jag är en ungmamma & ensamstående, jag får ofta höra höra och läsa om en massa fördomar emot oss.

Själv tycker jag det är väldigt tråkigt att vissa människor tycker och tänker så om oss unga. Det flesta utav dessa människor

verkar anse att vi inte är tillräckligt ansvarsfulla och bra föräldrar till vårt/våra barn. Jag brukar ofta då undra mig hur dessa människor kan säga sig veta det, utan att ens ha den blekaste anning om hur just jag eller du är som förälder? Det är en fråga jag aldrig riktigt fått svar på än. Dessa fördommar emot oss handlar oftast om att vi är dåliga föräldrar som inte bor och är tillsammans med pappan till barnet/barnen. Även om ekonomi, arbete/utbildning och vår låga ålder!

Jag anser själv att åldern inte har någon som helst betydelse för att man ska vara en ansvarsfull & bra föredöme för sina barn. Utan det handlar helt enkelt om mognad. Att en person är mogen nog att ta ansvar och ger sitt barn all den trygghet,kärlek och uppmärksamhet den behöver. Och jag vet själv av egen erfarenhet att man växer in i rollen som mamma och lär sig ta ansvar. Man lär sig hur man ska betala räkningar, vilka pengar man har rätt att söka, hur man tar hand om ett hushåll, hur man söker jobb och att ta hand om sitt/sina barn på bästa sätt osv.

Och allt det här om att man måste leva tillsammans med pappan och ännu hellre bo tillsammans med honom. Jag förstår liksom inte saken, hur många ensamstående finns det inte i världen i dag egentligen? Om man inte trivs med varandra, älskar varandra eller helt enkelt inte fungerar ihop längre - varför ska man då vara tvingad att leva tillsammans för barnet/barnens skull?

Jag förstår liksom inte varför ni människor som har dessa fördommar resonerar så, hur man ni påstå att barnet/barnen får en bättre uppväxt under samma tak som mamman och pappan tillsammans, när föräldrar tex. inte går ihop och kan diskutera saker tillsammans. Det kanske inte älskar varandra eller också har det tillomed gått så pass långt att den ena utav dem misshandlar den andre eller tillomed ger sig på barnet. Det finns faktiskt sådana fall, trots att det kanske är sällsynta. Det finns helt enkelt många olika skäl till varför en människa väljer att inte leva tillsammans med en annan människa mer. Och jag tycker alla dessa människor ska respekteras och acepteras för sina beslut. Dessutom tror jag inte heller alla barn får det bättre i ett hus tillsammans med sina föräldrar i fall det inte går ihop, kan diskutera och komma överens om saker tillsammans. Jag tror tyvärr bara att barnet lider mer utav att se sina föräldrar skrika, vara arga och ledsna på varandra hela tiden och det leder nog till att barnet själv blir rädd, osäker, arg och ledsen den med. Vilket jag inte anser är det bästa för barnet. Eller vad säger ni där ute om saken?

Så nu hoppas jag alla där ute som har dessa fördommar emot oss unga och ensamstående föräldrar lyssnar till det jag har och berättat och kanske, kanske tar till en liten del av det åtminstone. Så kanske ni inte dömer oss människor så fort nästa gång som faktiskt kämpar och gör vårt bästa för våra barn varje dag.

Ni kan gärna kolla in min blogg där jag skriver om mitt liv som ung och ensamstående mamma. Jag skriver om mina tankar, mina åsikter kring livet och allt annat i största allmänhet. Och en hel del annat skoj!